En fred kommer lastad med bomber

Så har det hänt igen. Ett amerikanskt avskum till soldat har begått ännu en massaker på civila afghaner. Den här gången mitt i natten. Natten till söndagen lämnade en amerikansk soldat, törstandes på blod, sin bas och begav sig till byn Alkozai i Kandahar i södra Afghanistan. Där gick han från hus till hus och massakrerade sovande familjer. Det rapporteras om 17 döda varav 10 barn, några under ett års ålder. Jag finner inte ord för den här typen av handlingar. Det är handlingar som den här som allra tydligast visar att de utländska trupperna inte är i Afghanistan för att säkerställa freden. Det är en myt som bara de mest naiva och mest rabiata krigshetsarna försöker odla. Krigshetsare som Johanne Hildebrand som i krönika efter krönika har talat sig varm om de utländska truppernas närvaro. Jag undrar hur Johanne Hildebrand hade reagerat om en främmande soldat bröt sig in i hennes familjs hus och kallblodigt raderade ut hennes familj. Hade hon varit lika övertygad om att de här soldaterna var fredsälskande gossar som bara är i landet för att hjälpa afghanerna?

Till skillnad från krigshökar som Johanne Hildebrand börjar röster även i USA höjas på att Pentagon fört det amerikanska folket bakom ljuset i åratal och att kriget i Afghanistan gått långt mycket sämre än man gett sken av i media. Fasaden börjar krackelera! Löjtnant Daniel Davis uttalade sig nyligen på följande sätt:

”What I saw bore no resemblance to rosy official statements by US military leaders about conditions on the ground. Instead, I witnessed the absence of success on virtually every level. How many more men must die in support of a mission that is not succeeding …?”

Här är några av de barn som offrades i natt på fredens altare.

 

http://www.dn.se/nyheter/sverige/amerikansk-soldat-skot-ihjal-civila-afghaner

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/obama-uttryckte-sorg-efter-valdsdad_6916153.svd

http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.884947-amerikan-skot-civila-afghaner

Fenomenet exiliranier

Nyligen fick jag ett exemplar av Kader Abdolahs bok ”Sändebudet – En berättelse” i  gåva. Det bör nämnas att jag aldrig tidigare hört talas om författaren eller läst något av honom. Boken skildrar Profeten Muhammeds liv utifrån den fiktiva personen Zayed ebne Sales perspektiv. Zayed ebne Sales utger sig för att vara Profetens krönikeskrivare. Det bör också nämnas att jag sedan tidigare läst flera biografier om Profeten Muhammed. Till de främsta räknar jag Martin Lings fantastiska Muhammad : His Life Based on the Earliest Sources (finns i svensk översättning på Semazen Publications) och Karen Armstrongs Muhammad – A Biogrophy of the Prophet (utkom 2003 på svenska).

Det går därför ganska snart upp för mig att Kader Abdolahs avsikt med boken är att skildra Profeten Muhammeds liv i första hand som människa och i andra hand som profet. Zayed ebne Sales får i uppdrag efter Profetens död att resa runt och besöka personer som umgåtts med och träffat Sändebudet. Boken ska läsas som en roman, vilket också framgår av Kader Abdolahs förord. Detta innebär givetvis att Kader Abdolah tar sig friheten att tolka Profeten Muhammeds liv efter eget huvud (och intresse). Som jag nämnde ovan kände jag inte till författaren sedan tidigare. Halvvägs in i boken googlade jagförfattarens namn och upptäckte (och inte till min förvåning!) att Kader Abdolah är en pseudonym för den iranska författaren Hossein Sadjadi Ghaemmaghami Farahani som är bosatt i Nederländerna sedan 1988. Farahani var aktiv i en underjordisk vänsterorganisation i sitt hemland under Shahens styre och valde att fly som politisk flykting under Ayatolla Khomeinis regim.

Jag har i princip hela mitt liv umgåtts med exiliranier, både i mina yngre dagar, under mina universitetsstudier och i mitt yrkesliv. Jag har med åren noterat att det finns en sak som förenar många exiliranier: De lider av ett stort mindervärdeskomplex. Jag har träffat på så många iranier som alltid är mycket noga med att påpeka det persiska rikets storslagenhet, och räknar upp alla fantastiska vetenskapsmän som har sitt ursprung i det gamla persiska riket, för att inte nämna alla duktiga skalder den persiska kulturen fostrat. Framför allt är exiliranierna mycket noga med att påpeka att de inte är araber eller semiter. Gud förbjude om en svensk skulle förväxla en iranier med en arab. Då får man räkna med att man får en snabbkurs i det Persiska rikets historia och hur araberna ”plagierade allt det som var bra i Persien och raserade hela Perserriket”. Många av de exiliranier som bosatt sig i Väst är framförallt väldigt fientligt inställda till Islam i allmänhet och den nuvarande iranska regimen i synnerhet. Vem kan väl ha undgått att se exiliranerinas tält vid Sergels Torg i Stockholm eller de regelbundna manifestationerna på Gustav Adolfs Torg i Göteborg?

Åter till Kader Abdolahs (eller Farahani) bok. Nu kanske du undrar varför jag nämnde att jag inte var förvånad över att boken är skriven av en exiliranier. Faktum är att det hintas vid ett flertal tillfällen i boken och om man läser mellan raderna. Som exempel kan nämnas att Farahani ständigt refererar till det Persiska rikets storslagenhet och har ett resonemang om att Profeten Muhammed var avundsjuk på zoroasternas bok Avesta. Jag citerar ”Det stora Persiska riket fick Mohammad att vakna. Landet hade ofantliga rikedomar. När vi i Mekka tänkte på perserna tänkte vi på guld, vackra kvinnor, frukt, mattor, konungar och drottningar. Och på deras profet Zarathustra”. Det är heller ingen slump att Farahani gör en stor grej av att Salman al-Farsi  (som kläckte den briljanta idén att gräva en vallgrav runt Medina när staden var föremål för en attack från Mecka) var en iranier. Den uppmärksamme läsaren kan också hinta att Farahani gör en outtalad referens till Ayatollah Khomenini när han skriver att när Profeten Muhammed inte fick gehör av Meckas köpmän och stamledare valde han att rikta sitt budskap till slavarna och kvinnorna. På detta sätt lockade han stora skaror av anhängare. När Khomeini tog makten i Iran 1979 var kvinnorna några av de första han tackade då han hade oerhört många kvinnliga supporters.

Ibland blir Farahani så ivrig i sin strävan att förhärliga det persiska att Zayed ebne Sales hänvisar till en dikt av den okände diktaren Zinol Abedin Rahnama. Det absurda i sammanhanget är att denne okände diktaren över huvud taget inte var samtida med de personer och händelser som skildras i boken. Det uppstår med andra ord logiska luckor i boken när Farahani refererar till personer som inte existerade under den tidpunkt då boken utspelar sig.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Farahanis bok om Profeten Muhammed snarare borde ha titeln ”En exiliraniers berättelse om Profeten Muhammeds liv”. För det är vad boken i princip handlar om. Visst känns det hedervärt att författaren haft som avsikt att skildra människan Muhammed och inte i första hand Profeten Muhammed. Men när Farahani, härjad av den mindervärdeskomplex som många andra exiliranska akademiker lider av, enbart försöker att utmåla Profeten Muhammed som en kvinnotjusare som plagierade Koranen från Bibeln, Toran och Avestan, lämnar boken en besk eftersmak i munnen. Framförallt bekräftar Farahani bilden av exiliranierna som en grupp människor som tar varje tillfälle i akt att smutkasta Islam. I en recension av boken läser jag att Farahani håller på att översätta Koranen för den västerländska publiken. Mot bakgrund av hans bisarra skildring av Profetens Muhammeds liv bävar jag inför vilka tokigheter han ska kunna hitta på härnäst.

 

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=299606

Att söndra och härska den muslimska världen del 1

Detta är del 1 av 2 om hur wahhabismen kom att bli västs effektivaste vapen för att försvaga den muslimska världen.

När Europa påbörjade det stora koloniala projektet i Afrika, på den indiska subkontinenten och i Sydostasien blickade man bakåt i historien för att dra lärdom av antikens romare. Genom det romerska maximet divide et imperia, latin för söndra och härska, lyckades Rom lägga under sig Mindre Asien, Levanten, Nordafrika, Britannien, Spanien samt uppnådde ett världsherravälde över hela Medelhavet. Principen gick ut på att så split bland folk, låta dem försvaga varandra för att i slutändan erövra dem. En tämligen enkel men oerhört effektiv metod som blev grundstenen i byggandet av det romerska imperiet.

Att använda sig av principen söndra och härska låg därför nära till hands när britter, fransmän, belgare, tyskar och övriga europeiska länder med imperialistiska ambitioner tog sig an Afrika och Fjärran Östern. Allra tydligast blev söndra och härska-politiken i Afrika. Ofta med förödande konsekvenser ända in i våra dagar. När tyskarna erövrade Rwanda placerade de minoritetsfolket tutsi i maktposition att utöva makt över majoritetsfolket hutu. När belgarna senare övertog kontrollen över Rwanda etablerade dessa en ny definition som var baserad på ras. Tutsi blev den som ägde fler än tio kor, eller hade en lång näsa. Hutu blev den som hade färre kor än tio eller hade en bred näsa. Denna absurda fördelningen av makt som belgarna lämnade efter sig när Rwanda blev självständigt kulminerade så småningom i folkmordet 1994 där 800 000 tutsier slaktades på tre månader.

Västmakternas söndrande och härskande upphörde inte med avkoloniseringen i mitten på förra seklet. Den pågår fortfarande. Mitt framför våra ögon. I Irak lyckades man så split mellan sunniter och shiiter, trots att dessa levt fredligt i århundranden. Den så kallade ”arabiska våren” är inget annat än ett enda stort projekt för att försvaga den muslimska världen. I Libyen stödde man stammar från Cyrenayka-regionen, beväpnade dem för att resa sig mot Muammar Kadaffi. I västerländsk media var allt iscensatt som ett folkligt uppror mot en despot. Ett uppror där rebellerna utmålades som demokratitörstande och progressiva. Ett halvår efter skändningen av Kadaffi har vi fått facit. Amnesty International rapporterar om att just dessa rebeller, som NATO så ivrigt kallade demokratiförkämpar, har gjort sig skyldiga till mängder med brott mot mänskligheten. Hämdaktioner som tortyr och avrättningar är vardagsmat i det nya ”Fria demokratiska Libyen”. I staden Tawargha tvångsförflyttades över 30 000 invånare som en hämndaktion för att staden använde som bas av Kadaffis styrkor, och detta nämns knappt i media.

Egypten är mer splittrat idag än det någonsin varit. De enda som gynnats av Mubaraks sorti är fanatiska wahhabiter, med partiet Al Nour i spetsen. Wahhabiterna där och i Libyen har gjort sig skyldiga till attacker på kristna och andra minoriteter. Kristna har fått se sina kyrkor förstöras och muslimer har fått se historiska helgedomar sprängas i luften. Det är mot bakgrund av utvecklingen i ovanstående länder som jag därför är högst skeptisk till demonstrationerna i Syrien. Jag har mycket svårt att se att Syrien efter Bashar al-Assad skulle gå en ljusare framtid till mötes än Libyen och Egypten. Redan nu börjar rapporter komma in om att rebellerna skjutit ihjäl religiösa ledare (troligtvis sådana som inte underkastat sig deras krav). Någon som vågar slå vad om att det är just wahhabiterna som har mest att vinna på störtandet av al-Assad? Jag är övertygad om att dessa fanatiska rövare redan nu har siktet inställt på att skända och förstöra Saladins mausoleum i Ummayadmoskén i Damaskus.

Den bortglömda säcken

Vad är det första du kommer att tänka på när du hör ordet säckpipa? De flesta svarar nog ”Skottland!”. Säckpipan har i det närmaste blivit synonymt med vår bild av gröna högländer. Men faktum är att säckpipans historia kan spåras mycket långt bakåt i tiden. Man har lyckats spåra instrumentets historia ända till 4000-talet f.Kr, och inte till Skottland, utan till Mellanöstern. Säckpipan har därefter haft en rik historia där den spridit sig långt upp även till våra
breddgrader. Under medeltiden var det ett vanligt instrument som spelades av hovmusiker och ackompanjerade kringvandrande trubadurer. På olika

Kyrkomålning från Uppland från 1480-talet som visar musiker som spelar säckpipa.

kyrkmålningar  i Sverige från medeltiden har man hittat avbildningar av musiker som spelar just säckpipa. Det vittnar om att det måste ha varit ett relativt vanligt förekommande instrument i Sverige på den tiden.

Trots detta kom säckpipetraditionen i det närmaste att dö ut i Sverige. Under 1930-talet hittade etnologen Mats Rehnberg några exemplar av säckpipor på Nordiska muséet. Det resulterade i sin tur i en avhandling om svenska säckpipor. Rehnberg ville vidare utröna om det någonstans i de svenska utmarkerna fanns någon som fortfarande kände till konsten att göra säckpipor. Det gick ganska snart upp för honom att det här var en konstart som varit utdöd under lång tid. Likväl lyckades han otroligt nog, i Dalarna, spåra upp den siste personen i Sverige som ännu hade bevarat traditionen att spela säckpipa. Mannen i fråga hette Gudmunds Nils Larsson. Rehnberg skred snabbt till verket. Han kallade in musikdirektören Ture Gudmundsson som efter ett besök hos Gudmunds Nils Larsson lyckades utveckla en säckpipa som gick att spela på. På så vis lyckades man med nöd och näppe att blåsa liv (förlåt) i en utdöd tradition. Även om man sedan 30-talet knappast kan tala om en massproduktion av svenska säckpipor (endast ett fåtal har tillverkats sedan dess) har åtminstone detta fascinerande instrument, med en mångtusenårig historia från Mellanöstern, kommit att leva vidare.

 

Skändningen av afghanska lik

När videon som visar de urinerande marinkårssoldaterna i Helmandprovincen i Afghanistan publicerades blev många chockade. Många kom nog att minnas bilderna från fängelset Abu Ghraib i Irak som visade nakna fångar som utsattes för övergrepp av amerikanska soldater. Bilder som etsat sig fast i våra medvetandet och som för alltid kommer att symbolisera vad människan är kapabel till att göra när den avhumaniserat sin fiende i tillräckligt hög grad.

Efter publiceringen av den senaste videon har jag dock även noterat att det från vissa håll gjorts försök att släta över den pinsamma händelsen. Jag har bland annat stött på kommentarer som ”Stressade soldater måste ju få lätta på det känslomässiga trycket” och ”Det här handlar bara om enstaka galningar”. Faktum är att övergrepp av den här arten knappast är engångsföreteelser i Afghanistan och knappast något som drabbar enbart talibaner. Det är också viktigt att vi inte okritiskt köper påståendet att det skulle vara talibansoldater som dödats.  I videon kan vi inte se att de döda männen bär några vapen. Brevid ett av liken ligger en skottkärra. Det är mer troligt att det än en gång rör sig om oskyldiga bönder som fallit offer för skjutglada jänkarsoldater. Ni har väl inte glömt det brutala mordet på den stackars bondpojken Gul Mudin här om året?

Den 15 januari 2010 var de två amerikanska soldaterna Jeremy Morlock och Andrew Hornes ute på ett rutinuppdrag i byn La Mohammed Kalay i Helmandprovinsen. På avstånd fick de syn på den 15-årige bonden Gul Mudin. Den unga bonden var den ende i synhåll när han fick syn på de två soldaterna som siktade sina gevär i dennes riktning. När soldaterna ropade på Gul Mudin började denne gå i riktning mot soldaterna. En av soldaterna kastade plötsligt en granat mot Gul Mudin och började därefter öppna eld mot honom. Den 15-årige bonden föll framstupa ner mot marken och dog på platsen. Jeremy Morlock och Andrew Hornes gick sedan fram till den döda afghanen och när resterande soldater anlände till platsen fabricerade Morlock och Hornes ihop historien om att de dödat en talibansoldat. Därefter poserade Morlock och Hornes leendes mot kameran hållandes Gul Mudins blodiga huvud. Jeremy Morlock och Andrew Hornes tillhörde ett gäng som kallade sig ”dödsskvadronen” som gjorde sig ökända för att posera med döda kroppar och skära av likens fingrar för att ha som krigstroféer.

När jag för några år sedan reste ner till Afghanistan och träffade lokalbefolkningen ute på landsbygden fick jag höra berättelser om amerikanernas övergrepp som får de urinerande marinsoldaternas beteende att likna ett busstreck. En bonde berättade att han vid ett besök i den amerikanska basen i Urgundistriktet i den östliga Paktikaprovinsen såg en fastkedjad man som i tre dygn fått stå naken utomhus och frysa. Om mannen till sist dog var oklart. Enligt amerikanerna var han en tillfångatagen talibansoldat. Enligt mannen jag pratade med var har han en helt oskyldig bonde som tillfångatagits utan några som helst bevis. En annan afghan jag träffade berättade att amerikanska soldater nattetid tagit sig in hos hans brors hem i Chakdisktritet i Wardakprovinsen. Brodern som var blind hade väckts av frun som hört att inkräktare hade tagit sig in genom husets port. Den blinde mannen, som trodde att det var banditer som försökte sig på ett nattligt besök, kastade sig mot soldaterna. Soldaterna brottade enkelt ner mannen. Därefter hängde man upp honom i ett rep runt halsen i taket för att sedan skjuta honom i pannan. Hela händelseförloppet bevittnades av mannens fru och tre små barn. Två av de små barnen hade tappat talförmågan efter händelsen.

Det finns många fler exempel på övergrepp som de amerikanska soldaterna gjort sig skyldiga till i Afghanistan. Det är ytterst få som når oss. Fortfarande släpps inte reportrar in i det ökända Bagramfängelset norr om Kabul. Enligt rykten ska värre övergrepp ha skett i Bagramfängelset än de i Abu Ghraib. Den amerikanska militären har lagt locket på när det gäller Bagram. Man vill ogärna upprepa skandalen från Abu Ghraib.

Det råder ingen tvekan om att förtroendet för de utländska soldaterna hos afghanerna är i botten. Afghanerna gör heller ingen skillnad mellan ISAF-trupperna och de amerikanska soldaterna då bägge lyder under en amerikansk NATO-general. På ISAF-truppernas emblem står på pashtu ”hjälp och samarbete”. De svenska trupperna anstränger sig för att ge sken av att man är där i fredsbevarande syfte i samverkan med afghanerna. Det är förståeligt att man inte vill sammankopplas med de amerikanska soldaterna mot bakgrund av de vidriga övergrepp dessa gjort sig kända för. Problemet för de svenska soldaterna är att det inte går att tvätta bort den sammankopplingen. Afghanerna gör ingen åtskillnad mellan amerikaner och ISAF-trupper. Varje amerikanskt övertramp solkar de svenska soldaternas rykte. Detta är givetvis ledningen för de svenska trupperna medvetna om. Frågan är bara hur många fler övergrepp på afghaner den svenska truppledningen kan smälta innan man inser att det inte längre är lönt att utsätta de svenska trupperna för mer attacker.